Mer om Washington-kongressen om strålningsskydd & konfront

Förmågan att konfrontera är förmågan att ha rum. Man måste ha rum för att kunna ha ett universum. Och rum är frihet! Och om man ska vara fri måste man därför kunna konfrontera. Den man som flyr från fienden är därefter aldrig fri. – L. Ron Hubbard

Vid mitten av 1950-talet hade de amerikanska kärnvapentesterna förorenat Nordamerikas himmel med oroväckande nivåer av radioaktivt stoft. Ingenstans var nedfallet så kraftigt som i och runt Nevadaöknens testplatser där bokstavligen hundratals explosioner lyste upp himlen runt omkring i flera stater.

Faktum var att bara ett tjugotal mil söderut, i Phoenix, Arizona, talade L. Ron Hubbard om att allting gav utslag på en geigermätare som ”mycket radioaktivt”. Vegetation, boskap, till och med pianot i hans vardagsrum – allt knastrade på grund av små radioaktiva partiklar.

Men av ännu större betydelse var att Ryssland utförde sina egna kärnvapenprov, och det hade nu blivit en tävling med USA om vem som kunde tillverka flest och störst bomber. Alltihop innebar att radioaktiv strålning spreds överallt. Ändå var det praktiskt taget ingen som talade om farorna, trots att siffrorna sköt i höjden (nivåerna av radioaktiv strålning i atmosfären publicerades regelbundet i tidningarna).

Stora delar av allmänheten var omedveten om farorna, de deltog till och med i partyn – utan annat skydd än solglasögon – för att ”uppleva” den blixt som en kärnvapenexplosion åstadkom när den inträffade på bara någon mils avstånd. För dem som inte var så obekymrade var alltihop ett mysterium, med paranoida regeringar som gömde sig bakom ridåer av hemlighetsmakeri.

Hubbard hade redan berört ämnet i föregående kongress (Londonkongressen om människans problem), där han åberopade ett slut på både hemlighetsmakerit såväl som okunniga och ohämmade provsprängningar av kärnvapen. Dessutom vidtog han direkt personliga åtgärder genom att samla in all information som omsorgsfullt hade gömts undan från allmänheten. Han hade för avsikt att använda denna information för en planerad publikation av en ”Grundläggande manual för civilförsvar”. Hans öppningsord i introduktionen säger allt om hur brännande ämnet i fråga var:

”Femton minuter efter ett kärnvapenangrepp, vad har du för svar på dessa frågor, om du själv fortfarande är vid liv:

1. Lever min familj och mina vänner?

2. Fungerar de federala myndigheterna fortfarande?

3. Kan jag köpa någonting för pengarna jag har i fickan? Är de fortfarande användbara?

4. Var kan jag få tag på vatten att dricka ikväll?

5. Kommer jag att ha något att äta i morgon, och nästa vecka?

6. Hur kan jag hjälpa andra?

7. Hur ska jag kunna ge igen på dem som avfyrade dessa bomber?

8. Går det att hålla Amerika vid liv nu?

9. Går det att rädda någonting i allt detta kaos?

10. Hur ska jag få tag på arbete?

Om du dog, kommer du då att dö med vetskapen att du gjort allt du kunnat för att Amerika och ditt folk skulle överleva?”

Och medan det projektet fortskred, fortskred även Hubbards forskning. Och när den helt plötsligt inbegrep en banbrytande upptäckt som var brådskande på en i sanning global nivå, skickades ett meddelande ut om en ”Kriskongress”. Chartrade flyg med Washington som mål hoppade från stad till stad och samlade in scientologer på vägen. Platsen där de samlades den söndagen – den 29 december 1956 – kunde inte ha varit lämpligare: Hotel Washingtons Hall of Nations, på Pennsylvania Avenue, med utsikt mot Vita huset.

När L. Ron Hubbard gick upp på scenen för den inledande föreläsningen slösade han inte bort någon tid när det gällde att förklara vad krisen handlade om. Han hade noterat ett direkt samband mellan falls framsteg och ökande nivåer av radioaktiv strålning och tillkännagav:

”Att någon spränger en bomb borta i Ryssland har inte någonting att göra med att du processar en preclear i Poughkeepsie, eller hur? Nej. Det har inte någonting alls att göra med det. Det är enkelt. Det har inte något samband alls med det. Hastigheten med vilken en preclear i Orlando, Florida, clearas har inte någonting med kärnfission att göra, har det?

När dessa två fakta till sist kopplades samman blev jag fly förbannad.”

När han denna första dag, då han gav tre föreläsningar och två sessioner gruppauditering, berättade han om de upptäckter han gjort som tog itu med det omedelbara hotet. Här var Dianazene, en sammansättning av ett flertal vitaminer, substansen fick sitt namn efter sin förmåga att hantera effekter på kroppen på ett sätt som liknade Dianetikens. Och vad han specifikt nämnde var ett av vitaminerna i den formeln, nikotinsyra (niacin), och hans upptäckter av dess häpnadsväckande förhållande till radioaktiv strålning – dess förmåga att få kroppen att rodna i precis samma mönster som från tidigare solbrännor.

Men oavsett hur legendarisk denna upptäckt nu har blivit på jorden idag så var de upptäckter Hubbard sedan avslöjade verkligen universella, de spände över evigheten själv. Det är nämligen den verkliga historien bakom radioaktiv strålning, en historia som inte bara går tillbaka till en tid när vardagsföremål tillhandahöll sitt eget ljus, utan även förklarade både hur och varför radioaktiv strålning var en inneboende faktor i praktiskt taget varenda aberrerande händelse som en person råkat ut för på helspåret.

Allt detta förklarar också varför forskningen inom radioaktiv strålning resulterade i alla de många landvinningar som denna kongress innehåller – från de allomfattande framstegen rörande Havingness och Konfront, till det mest fundamentala programmet för att sprida Scientologins lösningar överallt: Projekt tredjedynamiken.

Och det är berättelsen bakom den första kongressen mot radioaktiv strålning, en kongress som kommer med lösningar på problem som är lika gamla som tiden själv, och lika aktuella som dagens tidningsrubriker.