Mer om Den västliga kongressen

Människan är äntligen på den rätta vägen. All mänsklig ondska kommer från människans ansträngning att förvägra människan frihet. Hennes avsaknad av kultur är mest uppenbar där slaveri har de starkaste rötterna.

Och där man har människor som är fria kan de göra en massa saker. Arbete blir ett nöje. Att hantera ansträngning i sig blir en mycket önskvärd aktivitet. Saker byggs upp och världen blir vackrare. Människan kan engagera sig i livet som ett spel snarare än som ett slaveri.

Och på så sätt får vi en annan kultur. – L. Ron Hubbard

Året 1953 led mot sitt slut och den Första internationella kongressen för dianetiker och scientologer i Philadelphia hade visat sig vara så framgångsrik – ”helt enkelt fantastisk”, enligt en Scientologi-journal – att scientologer i det västliga Förenta staterna högljutt krävde en kongress i sitt eget område. Med Los Angeles, Kalifornien, och Phoenix, Arizona, de huvudsakliga rivalerna, bestämde sig L. Ron Hubbard för Phoenix, som låg i Scientologins hemstat och var platsen för det första Hubbard Association of Scientologists, som nu hade varit verksamt i två år.

Så den 28 december 1953 i stadens Little Theather, sammankallade Hubbard en kongress som ingen annan, vare sig före eller efter. För eftersom Den västliga kongressen hade alla de attribut som snart skulle bli traditionella – inklusive hans tillkännagivande av nya banbrytande framsteg och en avslutningsfest för kongressen – var det som särskilt utmärkte den här kongressen hur han meddelade dessa data. Närmare bestämt, och enligt vad som rapporterades i Journal of Scientology, så hölls presentationen av tekniskt material på ett absolut minimum, eftersom L. Ron Hubbard presenterade huvuddelen av den viktiga tekniken och proceduren i form av processer på gruppen.

Ur en ren auditeringssynpunkt visade sig dessa processer vara väldigt effektiva – kroniska somatiker försvann för flera av kongressdeltagarna och andra uppnådde Theta-Clear. Men det fanns en större anledning till varför Little Theater blev den punkt där boomen startade. Genom att auditera gruppen tillhandahöll Hubbard en modell för deltagarna att auditera människor på deras egna hemorter, med tonvikt på Standardförfarande 8-C (SOP 8-C) och listor från Självanalys. Och för att göra deras uppgift ännu enklare hade han före kongressen speciellt gjort en inspelning av en 15 minuter lång grupprocess som gavs till varje representant, vilket gjorde det möjligt för dem att omedelbart sätta igång när de hade återvänt hem.

Sedan var det fyrverkeri som på ett dramatiskt sätt inkluderade en demonstration av hur man hanterar ankarpunkter. Med sin kropp kvar på exakt samma punkt framför mikrofonen fortsatte han att tala medan han flyttade sina ankarpunkter till exakta positioner både inuti och utanför Little Theater – en demonstration som inte krävde att han förändrade bruket av sina stämband. Det framkallade emellertid en omedelbar förändring av det sätt på vilket hans röst nådde fram till åhörarna, vilket därmed illustrerade ett grundläggande datum som är användbart inte bara i grupprocessing utan i livet:

”Hörande är inte så mycket ett problem rörande ljudvågor. Det är ett problem rörande varande. Och man kan höras i så mycket rum som man är villig att vara i, och det är allt rum man kan höras i. Förstår ni mig?”

Här introducerade Hubbard också den nya ”ljud-E-metern” (fick senare namnet ”pip-E-metern”), ett instrument som överträffade alla tidigare modeller och hade en sond som kunde registrera smärtpunkter på en människa. Han hade även upptäckt en användning för denna E-meter som inte ens dess tillverkare var medveten om. Detta var faktiskt ett medel för att visa att en människa efter egen vilja kan skapa en energiström i en annan person.

”Så jag tog hans egen E-meter och visade honom var alla döda punkter fanns på hans kind. Och vi hittade en som var riktigt ordentligt död och jag satte mig till rätta och fick smärtan att koppla på. Och den kopplade på och från E-metern kom det: ’powwww.’”

Kort sagt, här var en kongress full med tekniska data, av vilka alla hade ett enda syfte: Att utöka leden med utbildade scientologer som skulle föra dessa banbrytande framsteg vidare till en bredare allmänhet. Och det var exakt vad som hände – och det hade en dramatisk effekt. Då resultaten spred sig över hela USA, spelades föreläsningarna och grupprocesserna upp på kongresser som hölls av andra, vilket gav omedelbara fallvinster och skapade en sund tillväxt av nya fältgrupper. Sanningen att säga var Den västliga kongressen inte bara en förhandsvisning av den 3:e amerikanska avancerade kliniska kursen, den inspirerade dessutom till den fenomenalt framgångsrika Universumprocesserkongressen, som hölls av Hubbard på samma ställe inför gott och väl 200 scientologer från hela USA och från andra länder.

Så när 1953 led mot sitt slut hade vägen banats för de historiska framstegen under 1954 och L. Ron Hubbards tillkännagivande av processer med vilka man kunde åstadkomma, i en grupp, ett tillstånd av varande som man en gång hade ansett bara kunde uppnås av ett utvalt fåtal, om det över huvud taget kunde uppnås.